Vårdväskans Backspegel: Historiens märkligaste behandlingsmetoder

Att vården alltid vetat vad som fungerar och inte fungerar är en illusion. Genom historien har människor experimenterat med både märkliga och farliga metoder för att bota sjukdomar – ibland med goda intentioner, men ofta med förödande konsekvenser.

I den här delen av Vårdväskans Backspegel tittar vi tillbaka på några av de mest bisarra behandlingarna i vårdens historia – en påminnelse om hur långt vi kommit och hur mycket mer vi förstår i dag.

I början av 1900‑talet var syfilis en dödlig sjukdom som ofta ledde till svåra psykiska symptom i slutstadiet. Eftersom det inte fanns något botemedel började den österrikiske läkaren Julius Wagner‑Jauregg experimentera med att medvetet smitta patienterna med malaria. Tanken var att den höga febern skulle döda syfilisbakterierna – och ibland fungerade det. Själva malarian gick sedan att behandla med kinin. Metoden var så uppmärksammad att Wagner‑Jauregg faktiskt fick Nobelpriset 1927. Riskerna var dock enorma och metoden övergavs snart när penicillin började användas behandlingsmetod.

Innan modern elbehandling (ECT) utvecklades som en effektiv behandling mot svår depression och psykos, experimenterade läkare på 1930 talet med att framkalla kramper på andra sätt. Idén kom från observationen att patienter med både schizofreni och epilepsi ibland mådde psykiskt bättre efter ett epileptiskt anfall. Man trodde därför att kontrollerade anfall kunde ”nollställa” hjärnans sjukliga aktivitet.

Till att börja med injicerade man ämnen som kamfer, metrazol eller stora doser insulin direkt i blodet för att framkalla kraftiga kramper. Behandlingarna var traumatiska och riskfyllda: patienterna kunde drabbas av brutna ben, kvävning eller långvariga koma tillstånd.

När elektroterapi utvecklades på 1940 talet blev metoden både säkrare och mer kontrollerad. Strömmen gav en kortvarig kramp utan att behöva använda gifter, och patienterna kunde ofta återhämta sig snabbt. ECT lever kvar än i dag som en dokumenterat effektiv behandling för vissa tillstånd – men utförs under narkos, med muskelavslappning och i en helt annan miljö än dåtidens brutala försök.

Långt innan antibiotika, sterila förband och moderna läkemedel var vården en blandning av folklig läkedom och gammal medicinsk tradition. En av de mer udda huskurerna var potatisomslag — rå, riven potatis som lades på bröstet eller pannan för att ”dra ut febern” eller lindra inflammationer. Potatisens svalkande och fuktiga konsistens ansågs lugna både värk och hög feber, även om det knappast hade någon verklig medicinsk effekt.

En annan behandling som användes flitigt under hundratals år var blodiglar. Enligt tidens föreställningar kunde sjukdomar orsakas av ”för mycket blod” eller dålig balans mellan kroppsvätskorna. Genom att sätta blodiglar på huden tappades patienten på blod för att rena kroppen och återställa balansen. Blodiglar användes mot allt från huvudvärk och högt blodtryck till infektioner och galenskap. Ibland tappades patienterna på så mycket blod att de svimmade eller dog av blodförlust.

Det märkliga är att blodiglar fortfarande används inom vården, dock under strikta, moderna former. Inom mikrokirurgi används sterila blodiglar för att stimulera blodcirkulationen och förhindra blodproppar i återanslutna fingrar eller tår. Potatisomslag däremot hör tack och lov till historien.