Vårdväskans Backspegel: Från asyler till LSS – utvecklingen av omsorg för personer med funktionsvariation

I dag är det självklart att människor med intellektuell funktionsnedsättning har rätt till stöd, delaktighet och ett värdigt liv. Men det har inte alltid varit så. Historien om hur samhället behandlat personer med utvecklingsstörning är både mörk och hoppfull. Den handlar om utanförskap och instängda liv på stora institutioner – men också om hur värderingar förändrats och hur rättigheter vunnits tillbaka. I den här delen av Vårdväskans Backspegel tittar vi närmare på hur vi gick från asyler till LSS.

Redan under 1800‑talets mitt växte de första särskilda anstalterna fram för personer med det som då kallades ”sinnesslöhet” eller ”idioti”. Drivkrafterna var flera. Dels fanns en medmänsklig tanke: att ge vård, utbildning och skydd åt människor som annars riskerade att bli hemlösa, gömmas undan i familjerna eller hamna på fattighus. Dels fanns också en stark social kontroll – en vilja att skilja ut dem som ansågs ”avvikande” från det övriga samhället.

De första svenska institutionerna kallades ofta ”uppfostringsanstalter” och låg avsides på landsbygden. Byggnaderna var stora och funktionella stenkomplex, och ofta självförsörjande med jordbruk och verkstäder. Det rådde en strikt disciplin med fasta scheman, arbetsplikt och ibland hårda bestraffningar. På ytan kunde livet te sig tryggare än på gatan, men priset var högt: många som skrevs in på institutionerna blev kvar hela livet, ofta utan möjlighet att påverka sin situation.

Med tiden växte både vårdidealen och vårdhemmen – under 1900‑talets första hälft blev de gigantiska samhällen i sig själva, med tusentals boende och personal. För många var de en blandning av både skydd och fängelse, ett slags livslång väntan på ett bättre samhällsklimat som skulle dröja flera decennier till.

Med tiden blev de stora vårdhemmen alltmer överfyllda och resurserna räckte inte till. Det som en gång beskrevs som skydd och hem för människor med utvecklingsstörning förvandlades i många fall till förvaringsplatser. Personalen saknade ofta utbildning, boendemiljön var steril och opersonlig, och den enskildes vilja fick sällan något utrymme.

Det kanske mest kända exemplet på hur fel det kunde gå är Vipeholm i Lund. Under 1940 talet genomfördes här det så kallade Vipeholmsexperimentet, där intagna tvångsmatades med extrema mängder socker för att forskare skulle studera utvecklingen av karies. Ingen av deltagarna gavs möjlighet att förstå eller samtycka till försöket, och många fick permanenta skador på sina tänder och sin hälsa. Här kan du läsa mer om Vipeholmsexperimentet.

Vipeholmsexperimentet var långt ifrån det enda övergreppet. Under 1900 talets första hälft var det en utbredd uppfattning bland både läkare och politiker att personer med utvecklingsstörning inte skulle få skaffa barn. Sverige införde en steriliseringslag 1934 som tillät — och i praktiken ibland tvingade — steriliseringar av tusentals personer som ansågs ”sinnesslöa” eller ”olämpliga som föräldrar”. Lagen avskaffades först på 1970 talet.