Vårdväskans Backspegel: Blodgivningens historia – från dödliga experiment till livräddande rutin

I dag är det en självklarhet. När någon förlorar mycket blod vid en operation eller olycka finns blodpåsarna redo, noggrant märkta med blodgrupp och hållbarhet. Men vägen till dagens välorganiserade blodgivning har varit lång – och stundtals både riskabel och kontroversiell. I den här delen av Vårdväskans Backspegel tittar vi tillbaka på hur blodtransfusioner utvecklades från en förbjuden experimentmetod till en av vårdens viktigaste livräddande insatser.

Redan i antiken beskrev läkare blodet som en av kroppens fyra viktiga vätskor, och balans mellan dem sågs som avgörande för hälsa. Men det var först på 1600 talet som läkare började experimentera med att bokstavligen ge liv genom att överföra blod, även kallat ”livets saft”, från en varelse till en annan.

Efter att den engelske fysikern William Harvey upptäckt blodcirkulationen 1628 började forskare i London och Paris drömma om att byta ut en sjuk människas blod mot friskt blod, för att bota sjukdomar som feber, psykisk sjukdom och allmän ”svaghet”.

Men det fanns en hake: ingen visste att människor har olika blodgrupper, och därför fick utbytet av blod ofta förfärliga konsekvenser. Den franske kirurgen Jean Baptiste Denis utförde 1667 en av de första dokumenterade blodtransfusionerna på en människa. En ung man som blivit sjuk tappades först på en stor mängd av sitt eget blod, och fick sedan fårblod injicerat i ådrorna. Till en början tycktes patienten må bättre, men han dog kort därefter — liksom flera andra som utsattes för liknande experiment. I England ledde dödsfall till en offentlig skandal, och 1670 förbjöd både den engelska och franska regeringen vidare försök på människor.

Idén om att blod kunde ”friska upp” en sjuk kropp levde dock kvar länge, och under 1800 talet fortsatte läkare att experimentera — ofta i hemlighet, och ofta med lika dåliga resultat. Det skulle dröja till 1901, när Karl Landsteiner upptäckte blodgrupperna, innan läkare äntligen förstod varför vissa patienter dog och andra överlevde. Först då gick blodtransfusion från att vara ett livsfarligt experiment till en kontrollerad och tillförlitlig behandling.

Karl Landsteiner insåg att blod inte är ”samma” hos alla, utan att det finns olika typer med olika antigener på blodkropparna. Han delade in blodet i de tre första grupperna: A, B och O (senare identifierades även AB). Några år senare upptäckte andra forskare den så kallade Rh faktorn, vilket ytterligare förbättrade säkerheten vid transfusioner.

Med den här nya kunskapen gick blodtransfusion från att vara en livsfarlig chansning till en behandling som kunde rädda liv. Läkarna kunde nu testa vilken blodgrupp en patient hade och se till att de fick kompatibelt blod. Det öppnade också dörren för att lagra blod i blodbanker, eftersom man kunde märka påsarna och använda dem för rätt patient. Blodgruppernas upptäckt var inte bara en milstolpe för akutvården, utan också för mödravården. Gravida kvinnor med Rh negativ blodgrupp som bar på ett Rh positivt foster riskerade tidigare livshotande komplikationer, men med kunskap om Rh faktorn kunde det förebyggas.

I dag är det svårt att föreställa sig hur osäkert det en gång var att ge någon blod — tack vare Landsteiners arbete blev transfusioner en av vårdens mest självklara och livräddande insatser.